Erfarenheter av diskriminering
Projektet Din Rätt samlade in många anonyma erfarenheter av diskriminering i samband med psykisk ohälsa, bland annat via sin kostnadsfria rådgivning och via en sida som tog emot privatpersoners egna historier. Några av de sistnämnda kan du läsa här.
Inskickade berättelser
Mellan 2014 och 2017 fick Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa in skriftliga berättelser om upplevd diskriminering. Läs exempel på hur de såg ut här.
Arbetsliv
Eftersom jag var med om ett knivrån i min bostad levde jag med trauma från detta och diagnostiserades med PTSD [posttraumatiskt stressyndrom]. Det var något som påverkade min koncentration och mitt lugn. Men jag kunde efter ett tag sköta mitt jobb igen. Ändå märkte jag att både kollegor och chef försökte utesluta mig. Jag glömdes bort när det skulle vara personalevenemang, jag blev inte tillfrågad när man skulle möblera om och till slut hade jag inte ens en egen arbetsplats. Jag fick samtidigt alltmer arbetsbelastning och ingen i ledningen gick med på att prata med mig om att det började bli för mycket. Trots att jag arbetat heltid utan problem i flera år är det som att diagnosen fortfarande finns kvar för dem.
Ekonomi
I min stad har Skatteverket och Försäkringskassan lokal i samma hus, och det är bra, men det är väldigt konstig stämning där. Ibland får man köa i tre-fyra timmar. Personalen är otålig, det finns vakter som sprider en obehaglig atmosfär och kunskapen om psykisk ohälsa är låg. Belysningen där inne gör mig exempelvis illa till mods, pga min neuropsykiatriska funktionsnedsättning, men det har de ingen förståelse för. Handläggarnas avslag på olika ansökningar känns inkonsekventa och slumpmässiga.
En dag går något bra (jag är anhörig till ett barn som behöver mycket stöd), nästa dag gör det inte det. När man överklagar får man rätt, men jag har inte tid att överklaga hela tiden. Jag har inte tid att köa i flera timmar för stöd vi alltid kommer behöva.
Fritid
Jag tycker att det är svårt att veta hur man ska handskas med när andra snackar skit om en fast man inte har gjort något, och de inte vill säga vad man gjort för fel. Om jag byter bostad eller byter jobb pratas det om det på min ort, och jag får hånfulla frågor om hur jag egentligen klarar det. Det är snart trettio år sedan jag mådde dåligt, då levde jag under en period med tre olika diagnoser. Jag tycks fortfarande inte ha lärt mig de sociala koderna. Jag önskar att det inte straffade sig så mycket.
Psykiatri
Jag vill berätta om min pappa, som ofta har bemötts nedlåtande, otåligt och avvisande i vården. Ibland har han blivit hemskickad från psykiatrin trots att han bett om att få stanna lite till som inlagd, eftersom han vetat att han varit självmordsbenägen. Hemma har han sen mått så dåligt att han inte velat äta och bara tynat bort. Jag och mina syskon har försökt ta hand om honom, och boendestödet har larmat psyk, som svarat att vi och de ”ringer för ofta”. När vi av en händelse bytte kommun fick vi snabbt och direkt den hjälp vi desperat sökt. Här har han fått bli omhändertagen, få regelbundna måltider, terapi, medicin och andra former av stöd. Nu är allt bra. Men ska det vara såhär olika mellan olika kommuner? Vi var så lyckliga att få hjälp, men jag vill inte tänka på vad som hänt om vi inte råkat flytta.
Somatisk vård
Sedan några år tillbaka är jag diagnostiserad med schizofreni. Jag bor på ett boende med boendestöd. En dag började jag få ont i benet. Något var helt på tok, det svullnade, blev rött och ömmade mycket. Personalen gick med mig till sjukhuset och där nämndes det att det även fanns schizofreni med i bilden. Då sa läkaren att det inte var något fel på mig, trots att benet inte undersökts. Vi fick åka hem utan någon bedömning eller chans till behandling. Personalen på boendestödet tyckte också att det här verkade konstigt.
När det bara blev värre och värre med benet tog personalen mig tillbaka till sjukhuset. Där fick jag träffa en annan läkare, som konstaterade att jag hade en stor blodpropp i benet och att det nu var akut.
Utbildning
När jag gick på högskolan hade jag en lärare som ofta underkände mig fast jag svarat precis likadant som andra elever. Efter två år bytte jag till slut skola. Då fick jag rätt betyg från dag ett och kunde äntligen börja sträva mot att ta examen.
Rättsväsende
Sedan jag fick min borderline-diagnos har jag vid ett tillfälle blivit utsatt för våld. Det var då tydligt för mig att övergreppet inte togs på så pass stort allvar som det annars hade gjort av polisen, eftersom de fick kännedom om att jag hade en psykiatrisk diagnos. Jag verkade bedömas som både mer känslig och mindre trovärdig. Men vad hade diagnosen med något att göra? Våld är våld, oavsett om man har en historia inom psykiatrin. Det är obehagligt att ana att man inte är lika inför lagen som någon annan. Någon som dessutom har skadat en.
Socialtjänst
Jag har varit i kontakt med socialtjänsten på grund av en vårdnadsutredning, där jag upplevde mig felaktigt bemött eftersom min tidigare diagnos vägdes in i utredningen trots att den var borttagen. Psykiatrins bedömning om mig som fullt kapabel förälder togs inte heller med i socialtjänstens bedömning, och ingen pratade med några av mina referenspersoner som kunde intyga min funktionsduglighet som förälder.